17 maj.
bvc förra veckan gick bra, devin vägde 4440 g och var 54,5 cm lång! det går undan, herregud. men han ser inte ut som ngn knubbis mer än dubbelhakan han har, o strl 50 passar fortfarande finfint! :) lite knubbigare lår har han nu, gosungen!
annars fyllde jag 24 år i torsdags och devin fyllde 1 månad! :) det firades på ekerö hos ma & pa med god middag o supergod efterätt! tack mami :) vi fick massa presenter, mest devin då.. haha.. massa kläder o en babygunga som spelar musik o gungar både åt sidan o fram&tillbaka! den uppskattades rejält här hemma sen, de va ju skitkul o kolla på djuren som snurrar runt till musik samtidigt som de gungade!
jag fick ett armband me döskallar från rock by sweden eller va de hette, skitfint! svart me lite stenar o grejer, ska fixa bild. om nån missat de är ja en sucker för döskallar ;) även presentkort på gina så ja kunde shoppa lite kläder till mig själv!
ja what else.. idag ska jag på efterkontroll hos barnmorskan, var 5 veckor sen förlossningen nu.. de ska nog gå finfint! har inte haft några problem alls efter så :) och mensen är tillbaka som en jävla klocka, 28 dgr efter förlossning.. skoj!
måste från de här jävla ghettot snarast också, hatar hagsätra! känner mig helt instängd o låst här o de resulterar i en grinig fia, och en grinig fia är ingen rolig fia! får jag inte stimulans på ngt sätt så blir ja sån.. o eftersom ja för de mesta bara suttit här hemma förutom nån enstaka dag ute här eller där så går de ut över C när han kommer hem från jobbet.. ingen höjdare kanske, men de blir lätt så. det blir nog bättre snart, har fixat träningskort så ja kan komma iväg nån timme ibland, o C ska också göra det :) sen lite annat som vi ska styra upp också, de löser sig sa han som sket i vasken!
dock vill jag faktiskt säga att det inte är nån dans på rosor o bli förälder, jag tror inte man nånsin kan förstå vad det innebär förrän man själv är där med bebisen i famnen. det är så jävla tabu o snacka om det idag, för allt är så jävla rosenskimrande under graviditet/förlossning/första tiden, men enligt mig så - NÄ! jag hatade att va gravid, mådde så jävla dåligt både fysiskt o psykiskt, den ständiga oron för att ngt skulle hända me devin i magen ju längre tiden gick, jag accepterade aldrig faktumet att han skulle komma ut levande, jag tog inte till mig honom som man "ska" när han låg därinne, på så sätt blockerade jag ju alla känslor liksom. (pga mina upprepade missfall sen innan..) sen när han väl kom ut, livs levande o i toppform så förstod ja fortfarande inte riktigt, vem var han och vem har vi lånat honom av? nä just det, han är ju min, o jag har burit och fött honom till den här världen. jag är hans mamma, förstår jag det än - 5 veckor senare? NÄ! älskar jag honom? JA! så jävla mycket. han är den finaste lilla grabben som finns, så charmig, snäll o go! men omställningen från att bara vara vi, alltså charlie och jag - till att ha en liten som kräver uppmärksamhet och tid dygnet runt, de är inte lätt. speciellt inte när man (jag/vi) inte förstått att vi är föräldrar än, och vi båda vill va lika spontana som förut, eller kunna göra va vi vill när vi vill. typ ta ett bad, åka nånstans, dra ut en kväll.. asså basic stuff! då krockar de lite lätt när han kommer hem o jag anser att jag haft fullt upp hela dan me devin o då tycker att de är hans tid resten av kvällen, samtidigt som han har vart uppe sen kl 5 o jobbat hela dan o vill äta ngt, ta ett bad eller ja.. ni förstår kanske.. då blir ja lätt irriterad på att jag inte får "min" tid men att han får "sin".. är de bara jag som är helt rubbad i skallen?
och missförstå mig inte.. jag tar hand om devin precis lika bra även om jag inte insett att jag är hans mamma än, han ligger inte tröstlös o han får pussar o närhet så de räcker o blir över.. de är bara svårt o greppa allt, ställa om o anpassa sig till allt de nya :)
..men som sagt, de är väl saker man vänjer sig vid me tiden..
Man FÅR känna så... jag kände likadant i början... tror många känner så. Men sen kommer en dag när allt bara kommer över en, man inser att det där lilla knytet är ens eget, man ser en person, inte en sak... Och kärleken svämmar över! :)
du är verkligen inte ensam fia. Det är samma här!
Jag vet inte om jag har fattat ännu att Neo är min lilla pöjk! haha. men det blir mer och mer verkligt för varje dag.. eller så vänjer man sig bara vid att det är overkligt!? hehe.
Det är TILLÅTET att känna som du gör! Jag känner så och då är W sju mån. Vet inte om det är en svacka eller vad det är...Men en sak har jag lärt mig- Wilda är vår... Det tar tid men snart har du också förstått! Det lovar jag dig!
Kram till er!
Tror det är jättevanligt att känna som du gör! Antalet nyblivna föräldrar som går runt på rosa moln är nog egentligen mycket färre än man tror... Hoppas det snart känns bättre iaf.
Förstår till fullo det här med din-och min tid sas. Jag har ju hand om T 23 timmar/dygn... Men man får kanske tänka att det här handlar trots allt bara om en ytterst begränsad tid ändå. Så egentligen borde man kanske se det som ett privilegium att få tillbringa så mycket tid med bebisen, den korta tid som den faktiskt är såhär liten... Jag försöker iaf tänka så när det är motigt emellanåt.
Kul med gunga! Vad blev det för en? Vi har jättestor glädje av våran swing´n bounce!
kramar
